susannedalsatt

Föreläsare, Träningscoach, Inspiratör

Magisk vätterbild Suss

Det var den 13:e April förra året. Jag var på Mallorca med min vän och kollega Marie som arrangör för vår löparresa. Vi hade det toppen på alla sätt men just den här dagen går jag omkring med en obehaglig känsla i kroppen. Det är något som oroar mig. Jag är verkligen inte personen som oroar mig för saker i onödan, så just därför är denna känsla mycket märklig.

Jag och Marie pratar om det. Jag säger till henne att något inte är som de ska där hemma. Hon frågar hur jag kan veta det och det vet jag inte. Men ändå så bara vet jag. Dagen efter kommer ett mail från min syster Åsa.

På ett ganska kortfattat och rakt men ändå glatt sätt frågar hon mig om jag kan ringa henne när jag kommer hem. Det är något hon vill att jag ska veta. Då fattar jag direkt. Något står inte rätt till. Vi har en konversation via mail där jag med alla medel försöker få henne att berätta men hon hävdar bestämt att detta får vi prata om när jag kommit hem.

Kvällshimmel

Det enda hon tillslut låter mig veta, som hon själv uttrycker det, är att hon drabbats av en ”bacill”som gjort att hon kommer behöva medicin på sjukhus. Mer än så får jag inte ur henne men det känns i hela mig att det här är allvarligt. Dagen efter avslutar vi vår löparresa och utom mig av oro sätter jag mig på planet hem till Sverige. Ovissheten är så oerhört plågsam och vad sanningen sen ska visa sig vara hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.

Vi landar på Arlanda. Jag kramar om världens bästa Marie. Sen minns jag knappt resten. I ett töcken letar upp min bil och kör i ilfart hem till min mamma i Sundbyberg. Ställer bilen utanför, lämnar packningen i bilen och springer uppför trapporna till mammas lägenhet. Sliter upp dörren med en inre oro som gör att tårarna sprutar innan jag ens vet vad som hänt.

Min fantastiska mamma kämpar tappert med att hålla ihop sig själv för att klara av att berätta. Berätta något som gör att allt bara rasar och jag faller i hop i en hög på golvet fullständigt förkrossad. Min älskade, älskade lillasyster. Min tappra, starka, fantastiska lillasyster har drabbats av en hjärntumör.

Vad min fina lillasyster har gått igenom efter det beskedet går aldrig att beskriva i ord. Operation, cellgifter, strålning. Hon har krigat sig vidare trots att kroppen brutits ned både psykiskt och fysiskt. Hon är en kämpe min kära syster. Det har hon alltid varit, kommer alltid att vara och det finns inget annat i hela världen än att hon ska klara det här.

Gänget

Så alla ni som undrat, frågat och funderat. Nu vet ni. Det har tagit min syster ända sedan April förra året att våga sätta ord på sanningen. Hon är tjejen som alltid vill klara sig själv. Ogillar att man tycker synd om henne och hon har aldrig någonsin varit den som valt att stå i rampljuset. Så att med hennes godkännande få publicera den här texten är oerhört stort men kanske också ett sätt att genom att våga stå för sanningen med fullt kraft fortsätta kämpa för att få sitt friska liv tillbaka.

Så 2014 har varit ett svårt år.  Mycket oro, sorg, tårar, tvivel och tankar. Men också massor värme, kärlek, gemenskap och stunder av glädje. Vårt fokus är framåt på alla sätt. Ett steg i taget, en dag i taget, ett andetag i taget. Så kära vänner, ta hand om varandra där ute. Livet kan förändras fort.

13 thoughts on “Den svåra sanningen

  1. Marie skriver:

    Jag kommer aldrig att glömma de där orden om din oro eller våra diskussioner om hur det kunde komma sig att du kände så. Jag kommer aldrig glömma den blicken vi utbytte när vi kramade varandra hejdå på Arlanda. Jag kommer aldrig glömma alla de gånger vi kramats och gråtit efter att du fick veta orsaken till din gnagande oro. Jag finns här för dig vännen. Alltid ❤

    Gilla

  2. Mariette skriver:

    Ensam är inte stark, det är
    tillsammans vi är starka 💓
    Så rent så klart o naket skrivet gumman💓

    Gilla

  3. Malin skriver:

    Åh, vad jag känner igen mig, tyvärr. I mitt fall en mamma med cancer, men oron, dalarna, tillfälliga toppar. Att se någon man har kär gå igenom sådant önskar jag ingen. Många kramar!

    Gilla

  4. Jessica skriver:

    Tårarna rinner ner på min kind när jag läser din fina text Susanne.
    Sedan den dagen jag fick det fruktansvärda besked om att min fina och älsta vän Åsa, din syster var sjuk har det inte gått en dag som jag inte tänkt på henne och er.. Hon kommer vinna kampen mot bacillen, det är jag helt övertygad om!
    Tusen kramar Jessica

    Gilla

  5. Lidia Mättik skriver:

    Åsa finns i min aftonbön varje kväll o jag sänder er min energi🙏.
    Din mammas vännina Lidia 🍀

    Gilla

  6. CarroH skriver:

    Ja, det kan det verkligen.
    Tänker på er.
    KramCarro

    Gilla

  7. Susanne Dalsätt skriver:

    Att du fanns där för mig där och då med ditt alldeles unika sätt att visa omtanke betydde mer än vad du någonsin kommer förstå min fina, fina vän!!!

    Gilla

  8. Susanne Dalsätt skriver:

    Precis så är det mamma. Tillsammans är vi starka!

    Gilla

  9. Susanne Dalsätt skriver:

    Att förstå hur svårt det är att leva nära någon som man älskar så högt som går igenom något så tufft går aldrig att beskriva med ord. Mina tankar går till din mamma Malin och tack för din omtanke.

    Gilla

  10. Susanne Dalsätt skriver:

    Din omtanke är ovärderlig Jessica. Du har och kommer alltid betyda massor för Åsa. Men jag säger som dig. Hon kommer vinna kampen över bacillen.

    Gilla

  11. Susanne Dalsätt skriver:

    Tack för omtanken Lidia!

    Gilla

  12. Susanne Dalsätt skriver:

    Tack för omtanken Carro!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s