susannedalsatt

Föreläsare, Träningscoach, Inspiratör

MDOTKALMARJag vet att är en stor bedrift att genomföra en IRONMAN. Jag vet också att det är en ynnest att ha en kropp som klarar av den utmaning det innebär. Jag vet också att det finns betydligt viktigare saker i livet än ett IRONMAN-resultat och ni som känner mig vet att jag sällan eller i princip aldrig deppar ihop efter ett missat mål eller usel insats. Men om jag uppriktigt och ärligt ska berätta upplevelsen av min fjärde IRONMAN utan att linda in de känslorna jag faktiskt kände så har ni den race-reporten här.

Before.jpgJag kom till Kalmar med många bra träningsmånader bakom mig. Påbörjade min strukturerade träning under ledning av coach-Clas redan under hösten den här gången och höll ihop det hela riktigt bra fram till någonstans på vårkanten. Där slarvade jag bort min hälsa under några veckor när jag jobbade för mycket, sov för lite och tränade stenhårt. Åkte på en grym influensa följt av dubbelsidig lunginflammation och det tog några veckor innan jag var med i matchen igen. Men när Vickan och jag i bilen på vägen ner till Kalmar utvärderade vår träning vågade jag nog ändå påstå att jag kände mig ”ready to race”.

Innan raceb

Vi hade valt att åka ner till huset vi hyrt på Öland redan på tisdagen i tävlingsveckan och dagarna som följde med min fina vän var den överlägset bästa uppladdningen jag kunde få. Vi åt, sov, pratade, peppade, planerade och var verkligen 100 % synkade i hur vi ville lägga upp våra dagar. På torsdagen kom Alex och Fredrik ner. Alex i egenskap av Vickans coach och Fredrik för att köra sin andra IM. Dagen före race kom även mamma, Anders och mina älskade små flickor för att för första gången följa mig under en IRONMAN.

Magisk morgonRACEDAY

4.15 ringde klockan i vårt lilla hus på Öland. Var och en för sig gjorde vi oss redo för avfärd och på utsatt tid rullade vi mot Kalmar. Vattnet låg spegelblankt när jag och Fredrik småpratandes promenerade bort till transition och peppade varandra med att det här kommer bli en riktigt bra dag. Väl i transition går jag direkt bort till min cykel för att sätta dit mina flaskor, fylla cykelväskan med energi och pumpa däcken. Det är då jag upptäcker att mitt bakdäck är helt platt.

transition.jpgJag ska spara er den långa historien om min cykel men aldrig någonsin har jag haft så mycket småfel att fixa på min cykel så nära inpå race som det här året. Därav två helt nya hjul på cykeln med ny slang och nya däck men något har tydligen hänt ändå. Punkteringen verkar enligt killen i bike-servicetältet vara en fälgskada och det är mer eller mindre bara att hålla tummarna för att jag klarar mig genom 18 mil utan en ny skada på slangen. Känner att det knyter sig lite i magen när jag hänger upp min cykel på sin plats igen. Fasen också. Måtte inte något tekniskt haveri förstöra min dag. Men sen släpper jag det och går med Anders och mina peppande vänner ner mot start.

Simstart mig.jpgSIMNINGEN

Det är verkligen en magisk morgon. Dimman ligger som en slöja över det stilla vattnet och jag tänker tacksamma tankar över slippa simma i stökiga vågor. Simningen är min svagaste gren så ett lugnt vatten ger mig i alla fall bättre förutsättningar för en bekväm simning. Startskottet går och jag gör som jag brukar göra. Håller mig långt ut på vänsterkanten och struntar i det där med att försöka ”ligga på fötter”. Håller mig där ute på kanten i stort sett hela tiden och mer eller mindre bara matar på i mitt eget tempo.

Rullande start.jpgVet vid det här laget att det absolut inte går fortare för att jag tar i mer. Vill jag bli en bättre simmare någon gång så måste jag ta ett krafttag vad det gäller min teknik och sen också simma MER. Att simma ensam lite ”då och då ” kommer aldrig göra mig till en bättre simmare. Detta vet jag så väl vilket gör att inte har några förväntningar alls vad det gäller simningen. Tänker när jag matar på där i min egen fart att om jag ska följa trenden från föregående år så ska jag i alla fall kapa två minuter på simningen. Det har jag gjort varje år sen min första IM och lyckas med det i år också. (1.25.42)

Dimma.jpg

SimuppgångT1 (3.41)

Springer upp på rampen och hinner se en skymt av Anders. Känner mig glad och taggad och springer in med min blåa påse i tältet. Av med våtdräkten, på med strumpor och skor. Krånglar lite med bandet på cykelhjälmen. Stressar inte ihjäl mig men slösar ingen tid på onödiga saker heller. När jag springer mot cykeln tänker jag bara på en enda sak. Måtte det inte vara punktering på bakdäcket. Det är det inte så jag tar min cykel och lämnar transition redo för 18 mil på cykel.

CYKEL

Rullar ut ur stan med samma känsla som jag känt varje gång under en IM. Känslan av att NU börjar det. Börjar direkt fylla på med energi och påminner mig själv om hur viktigt det är att jag håller mig till planen HELA cyklingen. Kroppen är med i matchen och de fördelaktiga vindarna gör att det känns ”lätt” att cykla. Så jag trampar på och tänker att det gäller att inte förivra sig nu utan cykla smart så det finns något kvar i benen när det är dags att springa. När jag cyklat ca 5,5  mil står mamma, Anders och våra flickor utmed vägkanten och hejar. Det är första gången de med utmed tävlingsbanan och deras hejarop betyder oerhört mycket.

Cykel.jpgLämnar de bakom mig med ny energi och hinner cykla ca en mil innan en snäll engelsman cyklar förbi mig och hojtar något om min cykelväska med lagningskit som sitter under sadeln. Jag böjer mig lite bak och känner att ena bandet har lossnat. Skit också. Stannar direkt och inser på några sekunder att ena bandet är trasigt. Försöker dra åt bandet på andra sidan lite bättre och cyklar vidare.

Hinner cykla en bit till innan en tjej cyklar förbi och varnar för att jag kommer att tappa min cykelväska vilken sekund som helst. Stannar igen och inser att jag måste hitta en annan lösning. Tar väskan i handen och cyklar vidare. Jag kan säga att hade det inte varit för att jag fick punktering samma morgon så hade jag kastat den där cykelväskan åt skogs. Men eftersom risken för att jag ska få punktering igen är ganska stor vågar jag inte göra mig av med väskan.

Nu i efterhand har jag funderat över vad jag kunde gjort annorlunda. Skulle jag försökt stoppa den inför min tri-dräkt på något sätt. Skulle jag ha tömt en flaska med vatten och lagt sakerna där eller skulle jag slängt skiten och tänkt att det får bära eller brista. Det där med vattenflaskan tror jag faktiskt skulle varit bästa alternativet. Men min hjärna kunde tydligen inte tänka ut det då. Så det jag gör är att jag försöker pressa ner punkaväskan i min ramväska där jag har min energi.

Den får inte riktigt plats så jag slänger två bars. Tänker att energi finns ju att få tag på utmed hela banan. Så nu blir det väska i väska på ramen. För att detta ska fungera så måste jag vinkla ut vänsterbenet lite för annars slår jag i ramväskan vid varje tramptag. Detta glömmer jag såklart tusen gånger och rispar ganska snart upp ett fint rivsår på vänster insida lår. Resterande 10 mil cyklar jag alltså med en lite annorlunda cykelstil och varje gång jag behöver plocka upp någon energi ur cykelväskan måste jag först lyfta ur den ena väskan ur den andra väskan för att….ja ni fattar…!

Jag hör själv hur idiotiskt detta låter men vad skulle jag gjort? Vad tycker du? Visst skulle jag slängt punkaväskan eller har du något annat tips som jag kan ta med mig till nästa gång?

Kan inte påstå att jag höll ihop cyklingen särskilt bra på slutet. Tappade helt bort det där med min energiplan och cyklade ganska okoncentrerat sista delen i Kalmar. Jag känner mig besviken över mig själv när det gäller det här. Varför kunde jag inte hålla ihop det bättre?

Tillslut rullade jag i alla fall äntligen in mot Kalmar med den svajande cykelsväskan, sviktande psyke och kanske redan där sinande energi på tiden 6.13.02.

T2 (2.21)

Hänger min cykel på sin plats. Stapplar bort och hämtar min blåa påse. In i tältet, av med hjälm och cykelskor och på med löparskor, skärm, glasögon och iväg.

Löpbild.jpg

LÖPNINGEN (4.31.58)

Känns helt onödigt att skriva en hel roman om hur det gick på löpningen. Kan egentligen summera det med ett enda ord. SIRAPSLÖPNING! Fick helt enkelt aldrig till det. Började med något så när bra fart i kroppen som tyvärr inte varade särskilt länge. Visste att jag låg back i energi och gjorde vad jag kunde för att fylla på vid varje vätskestation. Men redan här hade illamåendet tagit ett stadigt grepp om mig och det enda som fungerade var några munnar coca-cola.

supportrar.jpg

Det fanns dock flera höjdpunkter utmed banan där jag tankade så mycket energi det bara gick. Jag längtade hela tiden efter platsen där Anders, mamma och barnen stod. Underbart att ha dem på plats. Likaså varvet inne i stan med den magiska publiken och världens bästa speaker Björn som smittade mig med sin energi varje gång jag passerade målrakan. Men hur mycket jag än försökte så fick jag inte fram den farten i mina ben som jag så innerligt hade hoppats på.

BjörnM.jpgBESVIKELSEN 

Mitt mål under årets IRONMAN var att komma under tolv timmar och ingenting annat. Mitt personbästa är 12.05 och jag ville verkligen att 2016 skulle vara året då jag plockade de där minuterna. Nu blev det inte så. Klockan visade 12.16.44 när jag äntligen fick korsa mållinjen och besvikelsen var total.

Mållinjen.jpgJag skäms nästan över att skriva om min besvikelse. Som jag skrev i början så fattar jag att jag ska vara tacksam över att kroppen klarar av de krav jag ställer på den och att det finns OÄNDLIGT mycket viktigare saker i livet än en missad måltid. Framförallt på min nivå. Vi snackar inte om en missad OS-medalj. Vi snackar om en 42-årig tvåbarnsmorsa som håller motivationen uppe genom att träna triathlon.Men just där och då så fanns det inga, verkligen inga andra känslor i min kropp än ren och skär besvikelse.

Mamma och jag.jpgEgentligen skulle jag vilja avsluta det här inlägget nu med att skriva att efter en dusch och lite mat i magen kom jag på bättre tankar och insåg att jag kanske trots allt var i alla fall ganska nöjd med min prestation.

Finishline.jpgMen tyvärr blev det vare sig dusch eller mat i magen. Det blev i stället en kollaps där jag helt förlorade medvetandet och ambulansfärd till sjukhuset. När ambulansen kom var mitt blodsocker inte mätbart och första värdet efter att de fått dropp visade 0,6 mmol/L. Läkarna bestämde sig för att hålla mig kvar för observation och jag det var inte utan att jag log lite snett för mig själv innan jag somnade den natten. IRONMAN Kalmar 2016 var tydligen inte mitt år.

Slutsats

Ni som känner mig kan nog räkna ut hur lång tid det har tagit för mig att skriva den här nattsvarta race-reporten. Jag är en person som väldigt, väldigt sällan ser negativt på saker och ting. För er som inte känner mig så kan jag säga att det är ganska olikt mig att bli så oerhört besviken över något som har med mina prestationer att göra. Men detta var min fjärde IRONMAN och det är med att ”ta sig runt” är inte längre ett lika lockande mål. Jag ville så oerhört gärna under 12 h och besvikelsen över att jag  inte klarade det kunde jag där och då inte riktigt rå på.

Mot nya mål

Men givetvis så gick den värsta besvikelsen över efter några dagar och det där med att byta bitterhet mot revanschlusta är inte särskilt svårt. Så jo, det blir ta mig tusan en femte IRONMAN för mig i Kalmar nästa år!!!

Tack till min proffsfotograf Anders Dalsätt för alla fina bilder!

 

4 thoughts on “Förkrossad finisher

  1. Jan-Erik skriver:

    Det kanske är av ringa tröst. Men med det cykelstrulet som bidrog till bristande energi intag så tycker jag att din tid är inte så dålig. Och svimmar man eftermålgång så har man faktiskt tagit ut sig helt och hållet.
    Kram på dig

    Gilla

  2. Susanne Dalsätt skriver:

    Jag ska försöka se det så Jan-Erik 😉

    Gilla

  3. Caroline skriver:

    Det är trots allt tillåtet att känns både. Inget som säger att man ska vara bara besviken eller bara tacksam. Uppenbarligen tog du ju ut allt vad du hade denna dag under dessa förutsättningar. Angående väskan hade nog knepet med vattenflaskan varit det bästa. Nu vet du det till en annan gång.
    Har du lämnat FunBeat för gott????

    Gilla

  4. Caroline skriver:

    Önskar dig en GodJul!
    Kommer du att återuppta bloggen??

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s